Tisdag

Det är konstigt det här.
Jag är oftast ganska kreativ och driven, men nu, nu vill jag inte alls.
Sitter i lägenheten i Göteborg och sörjer. Sörjer de vänner som jag aldrig hinner träffa i Stockholm, sörjer de vänner som jag inte har i Göteborg. Sörjer den förlorade inkomsten, inte pga pengarna utan känslan att känna sig värdefull.
Min sambo säger att vi klarar allt tillsammans, att han stöttar mig. Men jag behöver inte hans stöd egentligen (inte för att jag är otacksam, för det är jag inte) jag behöver det inte för att det inte är stöd jag behöver. Jag behöver vilja.
Viljan har liksom gett sig av. Måste glömt den i Stockholm eller glömt att packa upp den ur nån kartong, för här är den inte.
Det som står i min kalender nu är bara saker om bebisen och sånt. Saknar att jobba saknar att känna mig viktig.
Det kommer säkert bli bra, men just nu känns det ganska tomt och uppgivet.
lite som "jaha är det tisdag...idag ska jag....ringa....försäkringskassan?! eller skulle jag det? det kanske var det jag ska göra imorn" Så meningslöst.

Det som är mest sorgligt är att jag valt detta och på nåt sätt kunnat motivera det med att jag gör allt för kärleken. Klart att jag gör det, men borde det då inte vara helt fantastiskt istället? Känner att jag lägger för mycket på Sambon både i form av sorg och ansvar för min egen situation. Jag är vuxen och kan ta vara på mig själv.
Jag klarar mig SJÄLV!!
Blä, nu ska jag stirra in i väggen lite och sen göra mig i ordning.