Hur spännanden är jag?

Det är lustigt, jag hade ett ganska tråkigt jobb i Stockholm som jag inte saknar, dock saknar jag att göra saker. Saknar känslan av att fylla en plats någonstans. När man jobbar så hör och ser man saker som händer runt om kring, så fort man inte jobbar så händer ingenting. Jag förstår att folk kan tycka att det låter fantastiskt att bara ligga på soffan och läsa, men jag blir galen. Önskar så att jag orkade göra saker och att jag hade kul saker att berätta om någon ringde.
Vill verkligen inte klaga, jag har det bra, kanske för bra. Men jag känner mig så ensam. Visst ät det kul att träffa alla nyblivna mammor, man jag saknar mina vanliga vänner. Saknar de som inte känner mig som heffa-gråtiga-trötta gravid Anna. De som vet att jag har massa energi och klara typ allt som jag ger mig in på. Vet att det tar tid att bygga en vänskap med någon, det jobbiga är att alla är nya, det är inte självklart någonstans alls. Om jag är gråtig varje gång jag träffar de nya så kommer de ju inte vilja träffa mig. För hur kul är jag då?
Längtar galet mycket efter mina spinningkompisar, min fina Frida, Rubina, Therese, Pegah, Jessica, Peter, Krister, Johanna, Agneta och många fler. Självklart saknar jag även min familj väldigt mycket.
Igår var det en ganska jobbig dag, insåg hur tomt det är utan min familj. Jag var med min fina mamma vän Daniela, hon skulle köpa present till sin mamma som fyller år idag (grattis), sen kom hennes syster, hon hade även hunnit med och träffat sin pappa på morgonen. Då saknade jag er alla så mycket mer. Det blev till och med så att jag bara gick hem igen. Inte deras fel, men saknaden efter er blev för stor.
Klart att jag kommer klara även detta, det tar ju bara tid. Gillar inte att vara "ensam" inte riktigt kunna vara mig.
Självklart saknar jag också att folk ringer, det är inte så att vi inte pratar. Men eftersom man inte kan träffa mig så är det ingen som ringer för en spontan fika eller en middag. Det kan ärligt gå en hel dag utan att jag pratar med någon alls.

I vilket fall, visst måste man få sakna alla utan att vilja ge upp och flytta tillbaks?
Jag känner ju som jag känner och det kommer gå över, så klart.
Ser fram emot att ha bil så att jag kan åka och hälsa på folk.

I dag ska jag iallafall hem till Mamma Maria och hennes lilla Nathalie, ska bli mysigt. Ska ta bussen dit, har inte gjort det förr :)