Hur gör man för att orka? Hur gör man för att finna något typ av hopp?
Hur ska jag orka hoppas på att allt blir bra och att förändring kommer, när inte min motpart tror på förändring?
För mig handlar det just nu inte om utan när. Jag har inte helt gett upp, men det finns väldigt svaga ljus i mörkret, det går för långsamt och jag är trött och rädd.
Det enda jag ville när jag var liten vara att min föräldrar skulle leva ihop, jag önskade det såååå mycket. Ville att mamma skulle vara nöjd och glad.
Nu sitter jag och funderar över om jag klarar denna utmaning. Att stanna hela livet.
O vad det i så fall innebär.
Om det innebär att bara passera genom livet sida vid sida utan att lära sig eller ha kul, då vill jag inte!!!
Om inte livet känns fullt och kul, hur och varför ska man hoppas och slita?
För hennes skull? borde det inte vara bättre med två separerade och lyckliga föräldrar än två ledsna och besvikna?
Till min stora förvåning så vet inte han hur eller vad han ska förändra..för han har ju inte fått det på papper utan bara hört det med öronen. Har jag ett eller två barn? Hädan efter får jag se till att skicka sammanfattningar på bråken och samtalen så att han känner att han hört allt och fått rätt information och förutsättningar till förändring.
Jag vet att jag är hård, ställer höga krav och vill för mycket för snabbt. Men hur jäkla länge bör man vänta. Hur många tåg ska lämna perrongen innan man hoppar på?
Ja, jag vill saker nu, men jag är också en doer (som det så fint heter) jag fixar ju själv, har alltid gjort det. Nu har jag bara någon som lagt i handbromsen, visst går det att köra men det går inte lika fort och är inte bra för motorn (mig)
Nu är jag så trött så jag knappt vet vad jag heter...kanske får jag sova gott i natt och kanske kanske slipper det klia.
I vilket fall så får jag nog se till att hålla ut lite lite till och försöka hålla hopp och tro levande, för jag måste ge alla oss tre en ärlig chans till lycka och kärlek.
Jag förstår dig så väl gumman, och ta inte det här fel för jag menar inte att minimera dina känslor!
SvaraRaderaMen ta inga hastiga beslut nu eller första året med bebisen. Det är så många som gör slut eller skiljer sig första året. Det är så himla mycket påfrestningar, det måste var ännu värre för er eftersom ni bara hade varit ihop något år innan ni blev med barn. Ni har ju inte lärt känna varandra helt.
Jag vet att det inte känns så men det är en hel del hormoner som talar också.
Det är inte fel att vilja mycket fort och att få ordning och känna sig stöttad till 100%. Men vänta iallafall 1 år efter att bebisen är född innan ni ger upp. Det är en enorm omställning och man måste lära sig att leva ihop på ett helt nytt sätt.
Jag vet iofs inte om ett år räcker. Jag och johan har fortfarande svårt att anpassa oss till vårat nya förhållande och hur vi är mot varandra nu när vi har barn. Men det är värt att försöka. Och det känns iallafall mycket bättre när barnet är ute.
Under den här graviditeten var jag påväg att packa väskan och leo och ta planet hem till sverige flera gånger. Tyckte johan var ett jäkla as! Det var mycket hans fel. Han var en okänslig idiot mycket. Men det var också massa gravidhormoner och jag är glad att jag inte lät dom ta över.
Vad jag menar är att du inte inte ska gräva ner dig i förhållandegrubblerier just nu. Som ni har det nu behöver inte vara hur ni har det sen.
hoppas det blir bättre. Hoppas han kan vara snäll och omtänksam nu sista tiden. Hoppas han inte är som 80% av alla killar under den här tiden... okänslig och dum....
puss o kram
elvira